10.13.2016

THE FUTURE IS FEMALE









sand yrde runt sandaler. läder skyddade knän.
de slogs med sica's, - kortvälvda dolkar.
närkontakt. utan hjälm.
de var ovanliga, de kvinnliga gladiatorerna,
men de blödde samma röda som männen. 
två av dem, achillia och amazon,
är båda utrustade med gladius, - svärd,
på den marmor relief där de är avbildade och
som finns att se på the british museum.

här är mina achillia och amazon,
båda delar ur fotoserien gladiatrice.
de blev till över rött vin och med kinderna
blossande av djup inspiration.
blomman gladiolus, - eller svärdsliljan,
har alltid betytt något visst för mig.
för mig står de för en stark ryggrad och integritet,
ständigt knoppande;
uppåt, framåt..
med förvånande silkeslena blommor. 








mjukhet och styrka. the future is female.



med kärlek,

h



photographs are achillia and amazon from series gladiatrice
and will be found in my upcoming personal print shop
she’s model and my muse lina lindholm 
jossi madsen worked hair & make up
silky attire is from fira a/w'16 atelier september 
© hannah lemholt photography


//




sand whirled around sandals. leather protected knees.
they fought with sica's, short-curved daggers.
close encounter. without helmets.
they were rare, the female gladiators,
but they would bleed the same red as their male counterpart.
two of them, achillia and amazon are both fitted
with gladius, - swords, on the marble relief in which
they are both depicted
and that can be seen at the british museum.

these are my achillia and amazon,
both parts of the photo series gladiatrice.
they came to life on red wine and cheeks
flushed red in deep inspiration.
the flower gladiolus, or sword-lily,
has always meant something special to me.
to me they represent a strong backbone and integrity,
constantly budding;
upward, forward..
with surprisingly silky flowers.


softness and strength. the future is female.


with love,

h





10.11.2016

I WAS WRONG









det var slutet av september och indiansommar.
vi satt på caféer i stickat och drack skummig juice gjord på höstäpplen.
jag strök över det som då var en stor, rund mage och kände mig lugn.
älskade den där känslan av en ny start som hösten har med sig.
tänkte på första skoldagar och buketter av ny-vässade orange blyertspennor.
det var bara att börja skriva nya historier och bladen var också alldeles
blanka där de föll i virvlar mot bilrutan då vi körde hem.
jag skrev ner ett ode to autumn
där jag listade vad som var och vad som skulle komma.

det var slutet av september för över ett år sedan.
och jag hade fel, konstaterar jag nu, när jag vrider backspegeln
för att se bladen falla bakom oss.







jag skulle gå i kimonos och raggsockor och läsa ut 
sally mann’s självbiografi hold still.
jag skulle njuta av att ta det lugnare och vara här & nu.
jag gick väl i kimonos, det gör jag mest för jämnan.
men jag klämde också in mig i preggo-jeans & höga klackar och
kände mig alldeles utomordentligt någon annanstans,
när vi skålade till nattklubbsmusik under stjärnhimmeln på night tales,
 och det viskades som det bara kan i alkoholdimma,
- sådär högt så att alla runt omkring hör, men man själv kan
inte minnas att man haft en enda vettig konversation.
jag gravid och glas-klar på virgin mojitos.
och någon annanstans. långt därifrån.

sally mann’s hold still låg, visserligen läst en bra bit in i,
men sedan orörd och just stilla på sängbordet.
det blev för tungt och jag för ofokuserad.
för lätt någon annanstans.
långt från djupt i den amerikanska södern,
långt från ens just där & då, i vår stora vita säng.







jag skulle hinna så mycket och njuta av att ta det lugnare.
jag skulle bli mamma och hade en disig bild av det, 
ackompanjerad av hjärtljud i vildhäst-bankande nära mitt eget,
illustrerat av ultraljudsbilder lika tydliga som röntgenbilder,
men lika avslöjande som ett urblekt gammalt porträtt av
någon främmande människa, i en låda på loppis. 

det är oktober ett år senare och jag sitter i
kimono & raggsockor, med en bukett trubbiga
blyertspennor på skrivbordet. jag har ett lätt fladder 
i bröstet över allt jag skulle vilja hinna i dag,
eller bara medan m tar cassius på promenad för
att mata fiskmåsarna och köpa hostmedicin.

det ligger en helt annan bok på sängbordet,
också den oläst. och jag har glömt vilken det är.
den trängs med en trave tunna porslinskoppar som doftar
bergamott & honung. trängs med vita pappers-tussar
och genomskinliga nappar.








ungefär det enda jag hade rätt i är att vi
skriver en helt ny historia. vår.
den är brokig och tar upp all plats.
det blir inte mycket tid till andra böcker, bara denna.
någon sida är avriven mitt i en mening.
en annan får mig att skratta medan tårarna rinner.
instuckna  emellan dyker fotografier upp,
vissa är som blekta gamla porträtt, fast av förtrogen familj.
jag ser min älskade farfars drag plötsligt i cassius.
och det golvar mig nästan.

jag känner mig inte som en mamma.
jag känner mig fortfarande bara som mig,
en människa som älskar och tar hand om en annan
liten människa. och vi sitter återigen på caféer i stickat.
vi dricker kaffe och vänder ansiktet mot solen.
jag stryker över en litens duniga hår, skimrande guld
och känner mig alldeles lugn. jag är här & nu,
för jag börjar lära mig att om bara en liten stund,
när som helst, kan vad som helst hända.
en kopp faller i golvet, en servett behöver hittas.
en sida i en bok rivs ur. mitt i en mening.


och bladen är alldeles blanka, där de ligger i
drivor längs trottoaren när vi promenerar hem.
cassius skrattar förtjust när ett landar hos honom i vagnen.
sedan stoppar han det i munnen.
jag kommer att tänka på några rader av e.e. cummings

’since the thing perhaps is
to eat flowers and not to be afraid’


jag hade ett annat rätt.

kärleken,

h




photography | parts from my fine art series gladiatrice
thank you | sara for the vintage 'hand'. i love it. and you.
quote | e.e. cummings, complete poems, 1904-1962
© hannah lemholt photography


//



it was the end of september and indian summer.
we sat in coffee shops wearing knitwear,
drinking foamy juice made from autumn apples.
i stroked what was then a big, round baby bump and i felt calm.
i loved that feeling of new beginnings that autumn brings.
i had thoughts about the first day of school
and bouquets of freshly sharpened orange pencils.
it was all about just start writing new stories..!
and the leafs were also all unwritten, where they fell in blank,
still twirls against the car window as we drove home.
i wrote down an ode to autumn
where i listed what was and what was yet to come.

it was the end of september over a year ago.

and i was wrong, i can confirm that now,
as i turn the rear view mirror to see the leafs fall behind us.

*

i was to float around in kimonos and woolen socks
and finish sally mann’s autobiography hold still.
i was to enjoy taking it slower and being just here & now.
i did do some floating around in kimonos, to be fair,
as i do that most anytime anyway.
but i also squeezed myself into preggers denim & high heels
and felt particularly elsewhere, as we toasted to night club music
under the starry sky at night tales and as there was whispering
in that alcohol-infused way, where the ’whispering’ is so
loud everyone around can hear, but you yourself 
can not remember one single meaningful conversation.
 me, pregnant and crystal clear on virgin mojitos.
elsewhere. away in the distance. 

sally mann’s hold still lay, although read well into,
but then untouched, exactly that; still on the bedside table.
it got too heavy and i too unfocused.
too easily elsewhere and far from the deep american south,
far from even right there & then, in our big white bed.

*

i was to get so much done, simultaneously enjoying taking it easier.
 i was going to be a mother and had a hazy image of it,
accompanied by the sound of a wild horse-pounding heart, close to my own,
- & illustrated by ultrasound images as clear as x-rays,
but as foreign as a faded old portrait of any stranger,
in a box at the flea market.

it's october, a year later and i sit in kimono & woolen socks,
with a bouquet of blunt orange pencils on the desk.
i have a slight flutter in my chest, made out of all the things
i would’ve like to have time for today,
or at least for the while m & cassius are gone to
feed the seagulls and buy cough medicine.

there’s some other book lying on the bedside table now,
also still, unread. and i have forgotten which one it is.
it’s jostling with a stack of thin porcelain cups that hold the
scent of bergamot & honey. gathered with white little
balls of paper and translucent pacifiers.

*

just about the only thing i was right about
is that we are writing a whole new story. ours.
it is multi-coloured and it takes up all the space.
there’s no time for other books yet, - only this one.
some pages are torn in the middle of a sentence.
other ones make me laugh as the tears flow.
sandwiched in between pages, photographs appear.
some are faded old portraits, although of long-familiar faces.
i see my beloved grandfather’s features suddenly
on cassius’s face. and it almost floors me.

i don’t feel like a mom.
i still feel like just myself, but now
a person who loves and takes care of a little human.
and we sit yet again at coffee shops in knitwear.
we drink coffee and face the sun.
i stroke a little one’s downy hair, shimmering gold.
and i feel calm. i'm just here & now,
because i’m beginning to learn that any minute,
anytime, anything can happen.
a cup falls to the floor, a napkin needs to be found,
a page in a book is torn out, mid-sentence.

and the leafs are all blank, where they lie in banks
along the sidewalk as we walk home.
cassius laughs delighted when one lands on him in the pram.
then he sticks it into his mouth.

i come to think of a few lines by e.e. cummings

’since the thing perhaps is
to eat flowers and not to be afraid’


i was right about one more thing.

that love,

h




Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...