3.27.2014

A GARDEN OF LIGHT THOUGHTS











vart är vi nu då?
efter att ha struntat fullkomligt i övervikten
och packat allt vi bara kunde av en ö
som efter varje besök upptar en allt större
del av våra hjärtan, ~ tryckt ner snäckor och fjädrar,
tygprover och kopi luwak kaffe, virkade bikinis och antika
små fynd, i vad som inte ens verkade vara samma 
resenärers packning vilken kom noga utvalt & minutiöst vikt
på andra hållet. detta beror inte bara på det förtvivlade
behovet av att få med sig varenda litet korn
av gudarnas ö möjligt {fast jo, så klart packade vi
sand från vår strand också}, ~ utan kanske främst på att
efter vecka efter vecka av att ha fått se prov på att

ingenting är omöjligt 

då lär man sig att precis så är det.
och bali vinkar också av oss just så.
med ett stort léende & utan anmärkningar, trots
sjutton kilo för mycket på vågen. en blinkning och 
vi kramar varandras händer hårt i flygplanskroppen med
tårarna rinnandes sakta och den djupnande insikten
att vi lämnar bali, men bali lämnar inte längre oss.









det här senaste året av mitt liv alltså..
det finns inte ord. hur gör man ? undrar Ni. 
när man är rädd för att ta språnget ? när man är mörk
i sinnet ? jag kan ju inte gärna rekommendera Er
uppbrott ur långa relationer som medicin hit & dit. 
det handlar heller inte om det. 
det handlar om att jag hade allt för många
förutfattade meningar om mig själv. vem jag var,
var menad att vara & därmed skulle förbli. 
det var ingen negativ bild alls, men det sättet att se på sig själv
är mörkt och förminskande i sig. 

utsätt Dig. utsätt Dig för livet. 
vem & vart Du än är.
i de små stunderna. de till synes små svaren.
alla de gånger Du tänkt säga nej, säg ja.
{och i vissa fall tvärtom. en helt annan historia.}

det kommer susa längs skenbenen på Dig stundom, 
det kommer att kännas som att Du bara har 
luft under fötterna, ~ & ingen fast mark alls går att nå.
Du kommer att tvivla. tänka att det är bättre att vara säker. 

det är Du ska hoppa. igen & igen. jag lovar Dig.
fast mark. jag har glömt hur den känns.
den var överskattad som grogrund,
~ & allra vackrast att bara ha till att odla blommor i
och samla snäckor & sand på då och då.







med kärlek,


h





so now where are we?
after completely ignoring the threat of overweight
and packing just about everything we could bring, from an island
that after each visit occupy an increasingly large part of our hearts,
~ after squeezing shells and feathers, fabric swatches and kopi luwak coffee,
crochet bikinis and antique finds, in what didn’t even seem to be
the same travelers packing; carefully chosen and meticulously folded
on the other route. this has not only to do with the desperate
need to get every single small grain of the island of the gods
with us possible 
{though yes, of course we packed sand from our beach},
~ but perhaps primarily to do with
week after week of being shown that

nothing is impossible

teaches you that it is precisely so.
and bali also sees us off just like that.
with a big smile and without so much as a comment regarding
the seventeen kilos each too heavy on the baggage scale.
a wink and we hug each other's hands tightly in the fuselage,
with tears slowly rolling and the deepening realization
that we’re leaving bali, but bali no longer leaves us.


this past year of my life.. i mean..
there’s really no words.
how do you do it ? you ask.
when you are afraid to take the leap ?
when the mind is full of dark thoughts ?
i couldn’t really recommend breaking up from
long term relationships as a medicine hither & thither.
it's not about that.
it's about me having too many preconceptions about myself.
about who i was, was meant to be and thus would remain being.
it wasn’t a negative image at all,
but that way of looking at oneself
is dark and diminishing per se.

expose yourself. expose yourself to life.
whoever & wherever you are.
in the small moments. the seemingly small answers.
all the times you’re about to say no, say yes.
{and in some cases the contrary. a completely different story.}

you’ll feel a whisper in your shinbone at times,
it’ll feel like you have nothing but air beneath you,
~ & no solid ground at all in reach.
you will feel sceptic. you will stagger.
you will think that it is better to be safe.

and that's when you should jump. again & again.
i promise you.
solid ground. i've forgotten what it feels like.
it was overrated as a seedbed for growing,
~ & mostly ever beautiful for growing flowers
and collecting shells & sand of, from time to time .



with love,


h





±

quote i used for ’dark thoughts garden’ image | story people
  selfportraits | denim is one teaspoon & tee is vintage bali

poppy seedpod handpainted for me by sara | it does look like
a scrotum a lil’ bit now that you mention it, baby, but i love it anyways
© hannah lemholt photography | sara n bergman illustration 





3.25.2014

LIVING AT SEMINYAK BEACH










jag har alltid varit en havs-människa. 
aldrig en som legat på stranden för att bli solbränd, 
men den som låg i vattnet tills huden var vågig, sträv som en sandbotten även den.
dyka, stå på händer, flyta med, gå mot strömmen, stanna under så länge det bara gick;
sådär tills bröstet känns som att det ska sprängas
och också sprängt mina trumhinnor, på 19 meters djup.
jag trodde jag kunde mitt inre livs stränder.
trodde jag visste allt om vad havet kan göra med mig. 
jag hade fel. 













vi lever på seminyak beach. 
en halv minut från att vakna under baldakinen,
till att få fötterna smekta av indiska oceanen.
sex kilometer gnistrande elefantgrå sandstrand,
brytningar med namn som halfway, padma & KuDeTa
visar upp tunnel efter tunnel av ljuvligt jadegrönt
som kraschar i vitt & in i hjärtat gång på gång.

här tittar vi inte på soluppgångarna.
solen verkar alltid redan vänta uppe, på att vi ska slå upp ögonen.
ibland är sängen tom när jag vaknar. sara plockar snäckor alla morgnar,
outtröttlig, innan traktorn krossar de sköra skalen, rensar rent.
hon samlar dem i långa rader, på den enorma stenbänken i vårt badrum.
jag skuggar ansiktet med handen, kisar mot hennes böjda rygg i solen.
viskar anne morrow lindbergh’s

one cannot collect all the beautiful
shells on the beach för mig själv,

men är inte längre säker.
jag vet en som kommer försöka.

vi dricker stora glas färskpressad juice till frukost.
vattenmelon. ananas. guava. 

och allt eftersom huden mörknar mjukt,
ljusnar själen kraftfullt.












här tittar man inte på solnedgångarna. 
här lever man i dem.
människor står, olika långt ut i havet, vissa som
ensamma målade akvarellstreck i motljuset,
andra i dansande, viskande klungor,
men alla på något vis tillsammans.

som att solen inte alls egentligen går ner,
utan går in. in i oss alla som lever där då.
och sedan är allt stjärnhimmel, utan, ~ & innanpå.









jag trodde jag kunde mitt inre livs stränder.
trodde jag visste allt om vad havet kan göra med mig. 

jag hade fel.



det är det här jag menar när jag säger att
jag älskar att ha fel. motbevisa mig. visa mig.
krascha in i mitt hjärta. 



med kärlek,

h





i've always been a beach-person. 
never one to dwell there to get a tan, 
but one to stay in the water until the skin gets wavy, 
rough as a sand bottom too.
dive, doing underwater handstands,
go with the flow, go against the current, 
stay under for as long as possible; until your chest feels like it’s
gonna burst, ~ & burst my eardrums at 19 meters depth.
i thought i knew all my inner life beaches. 
thought i knew everything about what an ocean can do to me. 
i was wrong.

we’re living on seminyak beach.
half a minute from waking under the baldachine,
to having your feet caressed by the indian ocean.
six kilometers of sparkling elephant-grey sand beach and
legendary breaks with names like halfway, padma & KuDeTa
shows us tunnel after tunnel of the loveliest jade green,
crashing in white & into the heart, over and over.

here we don’t look at the sunrise.
the sun always seems to already be waiting up for us,
for us to open our eyes. sometimes the bed is empty when i
wake up. sara is up, picking shells every morning,
indefatigable, before the tractor crushes the fragile crusts,
cleans up. she rounds them up in long lines at
the huge stone bench in our bathroom.
i shade my face with one hand, squinting at
her bent back in the sun.
whisper anne morrow lindbergh 's
one can not collect all the beautiful
shells on the beach to myself,
but i’m no longer sure.
i know someone who will try.

we drink large glasses of freshly squeezed juice
for breakfast. watermelon. pineapple. guava.

and as the skin softly darkens,
the soul forcefully lightens.

here you don’t watch the sunsets. 
here you live in them. 
people stand, ~ variously far into the sea, some as 
lonely painted watercolor strokes in the backlight, 
others in dancing, whispering groupes, 
but all somehow together. 
it’s like the sun doesn’t really go down
but go in. in into all of us living there right then. 
and next, all is a starry sky. out, ~ & inside. 


i thought i knew all my inner life beaches. 
thought i knew everything about what an ocean can do to me. 
i was wrong.

this is what i mean when i say that 
i love being wrong. prove me wrong. show me. 
crash into my heart.


x,


h





±

self portraits & portraits from seminyak beach
shell bra lost sweater - wildfox white label
life is a beach - golden tat - flash tattoos

the feather is hand painted for me by sara
© hannah lemholt photography | sara n bergman illustration






3.04.2014

TO SURFACE ON THE OTHER SIDE




crochet swimsuit by hot anatomy found here | stetson hat | love christopher poindexter’s poetry typed on hem paper | antique french button cards from sadie olive 



att dyka upp såhär, på andra sidan världen,
så känns det lite. en 25 timmars dykarsjuka med pirr
i blodet & flygplansvingar har tagit mig & oss åter
till vår älskling, gudarnas ö, bali.

nu är en liten stund såhär istället, uppkopplad. 
fast alldeles vid havet, så att saltet nästan känns på huden,
~ & med morgonkaffet & gudomlig guava juice bredvid,
för att ge livstecken ifrån mig innan vi försvinner 
ner under ytan igen.




stunning little muse shot for fira s/s 14 mermaid life 



vi är nu skattletare för love warriors en vecka till,
~ & sedan stannar jag och en helt annan sorts skatt kvar
ett tag. bali. hur i hela världen ska vi kunna tvinga oss att
sedan dyka ner, färdas hem. gudarnas ö,
jag är så förälskad i Dig. 


kärlek till Er också,

h


image n°1 & 2 | crochet swimsuit by hot anatomy found here | stetson hat |
love christopher poindexter’s poetry typed on hem paper | antique french button cards from sadie olive 
image n°3 | printed shawls fira s/s 14 | model :lina lindholm
sara has hand painted the beautiful little feather for me

© hannah lemholt photography / fira 2014 / sara n bergman illustration



//

to resurface like this, on the other side the world, that is
what it feels like when 25 hours of aeroembolism, with tingling 
in the bloodstream and aircraft wings has taken me & us back again 
to our beloved, island of the gods; bali. 

now is a moment of another kind, on-line. but just by
the waterfront, so much so that the salt  is a sensation on my skin, 
~ & with morning coffee & divine fresh guava juice beside me, 
just to give a sign of life, before we disappear 
below the surface again.


we are now treasure hunting for love warriors for another week, 
~ & then i stay on with another kind of treasure for a while.
bali. how on earth will we be able force ourselves to 
then dive down, to travel home and leave you again?
island of the gods, i'm so in love with you. 


love for you sweethearts too,


h








Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...